Juni tycker att det är väldigt speciellt när vi delar upp oss och någon av oss i familjen inte är med.

Hon berättar nogrannt vad hon ska göra och vad denna person kommer att missa.

Imorgon åker jag iväg till en kusin till mig och blir borta över helgen.

Och detta kommer resten av familjen att göra har hon berättat ingående för mig:

• åka ut till landet
• ha fredagsmys och äta chips
• äta glass
• äta lördagsgodis

"och utan dig" avslutar hon alltid med och ser så nöjd ut.

Det låter jättemysigt men jag är inte ett dugg avundsjuk. Många av punkterna kan jag pricka av själv, men det talar jag naturligtvis inte om.

Även om det är skönt att få en paus och bara vara själv så vet jag att jag kommer att sakna de små liven och likaså min blivande man.

Det blir ett kärt återseende på söndag.

Igår kväll sprang barnen ut efter middagen för att njuta av det varma och fina vädret. Sommarkänslan fick fäste och humöret var på topp.

Men ganska snart överröstade ett illskrik den harmoniska stämningen. Noel kom in genom dörren och av hans tonlläge på rösten så var det inte ett vanligt tjut för att lillassyster lekt slagskämpe.

Vi sprang ut i hallen och Noel hade handen framför sig och blodet rann runt fingrarna och ut på handen. Han hade panik och jag kände att det högg till i magen för det var ganska mycket blod.

Men som förälder så får man helt enkelt bita ihop och vara extra lugn fast än man helst vill lämna över till någon annan och skrika själv vid sidan om.

Tog en våtservett och försökte torka bort blodet för att se vad som var orsaken men det var inte lätt när Noel vred, kved och ömsom skrek, samtidigt som blodet hela tiden tog ny fart.

Både jag och Eddie försökte  få ur honom vad han gjort men han var alldeles för hysterisk för att komma ihåg och han bytte ut skriket mot "jag kommer att dö"

Tillslut kunde jag se att såret inte var djupt utan blodet gjorde att det såg allvarligare ut än det faktiskt var. Satte på plåster och försökte förklara för Noel att det inte var något farligt och att det ena plåstret kan vi ta av dagen efter och det andra såret kommer att vara läkt till helgen.

Efter en stund gick orden in och han andades ut och lugnet återkom.

Hela familjen samlad på Junis teckning.

Juni är en riktig filur nu för tiden och ger oss en rejäl match lite nu och då. Någon envisare unge finns nog inte och blir något inte som hon har tänkt meddelar hon det med bestämd röst.

Idag när vi skulle sätta oss och äta tog Juni med sig en leksak till bordet. Vi gjorde klart att leksaken fick hon lägga undan men hon låtsades som ingenting.

Efter några tillsägelser utan resultat så blev jag lite irriterad:

"Juni, lek inte med leksaken utan lägg undan den medan vi äter"

"det är mina händer som leker" svarade hon snabbt

Inte förrän vi sa åt henne att säga åt hennes händer att sluta leka, försvann leksaken från matbordet.

Kan man få tålamod till middag tro!!

Juni vaknade i morse på helt fel sida och dagen har kantats av skrik, envishet och gnäll. Samtidigt har Noel stängt av sina öron - igen. Tyvärr blir det oundvikligt att ljudnivån höjs och tillslut gör vi inte annat än skäller och skriker på varandra.

Alldeles nyss var vi alla på övervåningen, Noel och Juni busade med varandra i soffan. Helt plötsligt hördes ett illtjut och det visade sig att Noel skrämt Juni så det blev ett läckage i byxan.

Av med byxorna och snabbt till toan för att avsluta där. Rusade sedan till soffan för att med en lättnande suck konstatera att den klarat sig.

Sedan var det bara att ställa damen i duschen och Noel satte sig brevid badkaret.

När duschen var avklarad och jag torkade Juni roade sig Noel med att hålla handen under den droppande duschen. Det resulterade i att det for vattendroppar ut över golvet.

Bad honom sluta och efter fjärde gången utan reaktion, tappade jag tålamodet och höjde rösten rejält. Inte förrän jag sa till igen och samtidigt tog bort hans hand kom en reaktion. Han blev väldigt arg för att jag blev arg och jag försökte få honom att försatå att om han bara lyssnar och gör det jag ber honom om så skulle jag aldrig behöva bli arg. Det gick inte in och han talade om för mig att nu ska han rymma.

Han dundrade ner för trappen och strax därefter hörde jag hur ytterdörren öppnas och stängs med en smäll.

Juni blev alldeles upprörd över att Noel ska rymma och försvunnit ut.

Hade ingen brådska med att gå och se vart han tagit vägen, vet att han är alldeles för hemmakär för att gå utanför tomten.

Och mycket riktigt han hade bara ställt sig bakom ytterdörren och när jag öppnade den började han med raska steg gå över gårdsplanen samtidigt som han ropade:

"jag sa ju det att jag ska rymma"

Han satte sig på elskåpet vid tomtgränsen och innan jag stängde dörren sa jag högt till Juni att nu går vi in och fikar.

Jag hann inte ta mer än tre steg efter att jag stängt dörren, innan det ringde på dörrklockan.

Trots att de är små komplicerade varelser som vet hur de ska driva sina föräldrar till vansinne, så är de nästan löjligt lättlurade.

Yoghurt och mariekex blev det till fika - alla nöjda och glada.

På denna sida har det inte hänt så mycket och här hemma likaså, vi står kvar och stampar på samma ställe. Noel som en liten tonåring och Juni har fastnat i en gnällig ton. Energin som kom med sol och värme slukas av all uppkäftighet, gnäll och bråk.

Ett ljus i den annars kaotiska tillvaron är att syskonkärleken blomstrar.

Idag när jag hämtade barnen från dagis fick de för sig att de skulle ha en springtävling till dagisgrinden. Noel startade det hela med "klara, färdiga, gå". Juni hann inte riktigt med i starten och hennes ben kan inte riktigt mätas med Noels så hon hamnade väldigt snabbt efter.

Hon gav upp direkt och vände sig mot mig och gav till ett illvrål av ilska och upprepade därefter gång på gång "det är ingen tävling".

När vi kom fram till grinden stod Noel där nöjd och glad över sin vinst och Juni vrålade igen "det är ingen tävling".

Då gick Noel fram till Juni och kramade henne "nej, det är ingen tävling. Juni var inte ledsen, du älskar ju mig".

I fredags ramlade Noel ute på landet, han sprang väldigt fort och fick sladd i en kurva på grusvägen. Det blev ett knappt synbart skrapsår på ena knät och byxorna fick ta den största smällen.

Idag undrsökte han det lilla såret väldigt grundligt och blev oroad. Kom till mig och förklarade att ett plåster måste sättas på såret. Jag sa att plåster sätter vi bara på om det blöder (efter år av plåstermissbruk av de små i familjen).

Noel protesterade vilt och tyckte att det var nödvändigt med ett plåster och jag förklarade igen att såret är gammalt och det blöder inte om det.

"jamen ser du inte att min kropp har öppnats"

Det blev inget plåster ändå och han gav sig sedan.

En av gipsmaskerna som barnen och jag tillverkade för ett tag sedan.

Uppdateringarna är få just för tillfället och det beror på den nedrans kameran. Den har gått upp i intet och mitt nästa inlägg hade jag tänkt visa barnens fina gipsmasker.

Just nu hinner jag inte leta efter kameraeländet heller, barnen eller framförallt Noel håller mig sysslesatt till fullo. Frustrationen är enorm hos mig, han vet verkligen hur han ska göra för att driva mig till vansinne.

Öronen är totalt borta, härmar allt jag säger, larvar sig, skriker och retar mig och sin syster all övrig tid. Jag kan inte säga att jag känner mig som världens bästa förälder efter dagar som dessa.

Samtidigt blir jag rädd. Om han vid fem års ålder kan driva mig till vansinne vad kommer han att göra om vi plusar på tio år. Mörka tankar!

Men solen skiner, det blir grillat till middag, det är fredag och helgen står för dörren. Livet känns ganska härligt ändå!

Vi har en spindel som bor i vårt duschrum.

Den övervintrar i mellan fönsterrutorna och i vinter har den ömsat fyra gånger (om spindlar nu gör det annars har den haft ihjäl fyra stycken). Har försökt att göra mig av med den ett antal gånger men så fort jag öppnat mellan förnsterrutorna försvinner den i väg och är omöjlig att hitta. Nu har den bott hos oss i flera år och jag bestämde för en tid sedan att den får bli kvar, någon belöning ska den väl få för att ha lyckats komma undan så länge.

Nu när värmen börjar komma har den krypit fram och vi kan se den sitta i taket och kika ner på oss. Trots att jag inte är så förtjust i spindlar är det ok, till saken hör att det är en spindel i storlek mindre.

Om jag försöker mig på en blygsam gissning på hur länge den bott hos oss får det bli drygt två år.

Nu är jag lite intresserad av hur länge den bestämmer dig för att stanna.

Förkyld och allmänt hängig, så Juni blev hemma med mig idag. Hon har mest bara tittat på film och spelat spel på Bolibompa, vilket är ett bevis på att hon inte är helt bra.

Trots det skulle hon cykla till dagis och hämta Noel och blev oxtokig när jag blev tveksam till det förslaget. Det var bara att låta henne göra det och för säkerhets skull tog jag med vagnen. Hon trampade på bra till dagis och tempot var högt. Halvvägs hem tog dock orken slut och vagnen kom väl till användning.

Nu vägrar hon att somna och upprepar samma mening gång på gång:

"jag älskar inte att sova, vill vara vaken jättelänge"

Samtidigt ser jag hur tröttheten lyser i ögonen och att hon måste röra sig hela tiden för att inte somna.

Det känns som denna kväll blir lång.